Göteborgs sparbank 1820

Unga fröken Hammardahl var helt omedveten om att hon var en liten del i ett välgörenhetsarbete. Hennes ettårige bror Henrik, som också fick 12 skilling insatta i samma bank, var likaså omedveten om det. Deras far var sannolikt mycket väl införstådd med sparbankens ideologiska grundvalar.

Sparbanksidén i korthet

Sparbanken var till för arbetare. Män, kvinnor och barn som hade en liten inkomst. I stället för att slösa bort pengarna på ”liderlighet eller öfverflöd” skulle de spara för att få en tryggad ålderdom eller en ekonomisk buffert att falla tillbaka på i händelse av arbetslöshet eller sjukdom.

Insättningarna fick inte vara för stora. Rekommendationen var att sätta in 12 skilling i veckan. Varje halvår fick kontoinnehavaren 5% ränta på sitt kapital. För trogna kunder kunde banken fylla på kontot till närmaste hel riksdaler vid årets slut. Särskilt trogna hade dessutom möjligheten att få mindre lån från banken.

Alla kostnader för banken, som lokaler, löner för personal och ränta till insättarna, skulle betalas av bankens direktörer genom en hjälpfond. Hjälpfonden kunde också ta emot pengagåvor från andra rika människor. Det var uttryckligen förbjudet för bankens direktörer att ta ut lön, göra egen vinst genom banken eller dra fördel av sin position.

Sparbanksidén blir riksdagsangelägenhet

I Sverige fick sparbankerna först större uppmärksamhet vid 1817–1818 års riksdag. Det var garvareämbetets ålderman Johan Westin, tillika vice talman i borgarståndet, som inlämnade ett memorial där har ville att Sverige skulle tillåta sparbanker, vilket redan fanns i England och Skottland.

Riksdagen ansåg att Westins tanke var god och att saken skulle utforskas vidare. Regeringen gav därför uppdraget till ledamoten av statsberedningen Carl David Skogman (1786–1856) att göra en utredning. Skogmans sammanfattning ”Underrättelse om så kallade Besparings-Banker” publicerades i december 1819. Han rekommenderade däri att en besparingsbank skulle öppna i Stockholm och gav även ett förslag till stadgar för banken.

En grupp göteborgare såg Skogmans uppmaning till stockholmarna som en utmaning. Göteborgs sparbank öppnade därför några månader före Stockholms sparbank. De kan även ha varit inspirerade av kung Karl XIV Johans besök i Göteborg i augusti 1820.

Göteborgs ”män af allmänt erkänd redlighet”

Skogman hade i sin skrift sagt att bankens direktörer skulle vara ”män af allmänt erkänd redlighet, välvilja och förmögenhet” som personligen skulle vara ansvariga för banken ”utan annan belöning, än tilfredställelsen at befrämja nyttiga medborgares väl”.

Grosshandlaren Eduard Ludendorff var drivande i att skapa Göteborgs sparbank. I staden fann han en samling män av allmänt känd redlighet som var villiga att göra ett sammanskott till de behövande. De samlades första gången klockan 16 den 11 september 1820 i Blom Hotells lilla sal, en populär samlingslokal för olika föreningar i Göteborg.

Den första direktionen var:

• Grosshandlare Samuel Arwfidson (1767–1843)
• Juvelerare Johan Daniel Blomsterwall (1786–1841)
• Grosshandlare Daniel Dahl (1786–1829)
• Stadsmäklare Anders Leffler (1773–1855)
• Grosshandlare Eduard Ludendorff (1790—1824)
• Grosshandlare Anders Magnus Prytz (1775–1837)
• Landshövding Axel von Rosen (1773–1834)
• Grosshandlare Olof Wijk (1786–1856)
• Biskop Carl Fredrik af Wingård (1781–1851)

Gemensamma nämnare

Göteborg var en liten stad kring 1820. De flesta inom det övre skiktet kände varandra eller var släkt med varandra. Det är därför naturligt att bankdirektionens ledamöter hade olika gemensamma nämnare.

Anders Leffler och Eduard Ludendorff var till exempel släkt genom gifte. Anders Prytz mamma var Anders Lefflers faster. Och Olof Wijk var gift med en dotter till Anders Prytz.

I linje med sparbanksrörelsens filantropiska idé hade Axel von Rosen och Carl Fredrik af Wingård år 1819 grundat sällskapet ”De fattiges vänner”. En stiftelse med det namnet finns ännu i Göteborg.

Eftersom direktionens ledamöter befann sig inom Göteborgs ledande skikt är det föga förvånande att nästan alla var medlemmar av Frimurarorden. Välgörenhet på olika sätt är Frimurarordens utåtriktade verksamhet och sparbankstanken är därför närliggande. De enda som, förmodligen, inte var frimurare var Daniel Dahl och Eduard Ludendorff.

12 skilling på kontot

Enligt vissa källor stod treåriga Carolina Hammardahl förväntansfull framför Göteborgs sparbank med sina 12 skilling då banken öppnade på eftermiddagen lördagen den 28 oktober 1820. Sanningshalten i det påståendet är högst tveksam, men hennes far gjorde hursomhelst insättningen då.

Tanken med att öppna på en lördagseftermiddag var att ge arbetarna möjligheten att sätta in sina pengar innan de brände hål i fickan. Det vanligaste var nämligen att arbetare fick sin lön i slutet av varje arbetsvecka, vilket var lördagen.

Den första tiden hade Göteborgs sparbank sitt kontor i Eduard Ludendorffs lägenhet på Västra Hamngatan. Inom kort flyttade kontoret till frimurarhuset på Drottninggatan 32. Möjligen kan banken på så sätt ha fått ett fördelaktigt hyresavtal med tanke på direktionens ledamöter.

De belopp som arbetarna kunde sätta in på banken varierade. Den rekommenderade summan var, som nämnt, 12 skilling i veckan. Det var en överkomlig summa för de flesta. Tolv skilling var till exempel endast en liten del av en teaterbiljett vid samma tid.

Nu var inte Carolinas far Gustaf Hammardahl en helt vanlig arbetare. Han hade varit sekreterare i Ostindiska kompaniet, en förtroendepost i staden. Sannolikt var även han begeistrad av sparbanksidén samtidigt som han ville skapa en liten grundplåt för sina barn.

Hur gick det sedan?

Carolina och Henrik Hammardahls konton växte långsamt. De första två åren gjorde deras far insättningar på 12 skilling åt gången, men inte varje vecka. I slutet av 1821 hade bägge barnen 5 daler var på kontot. Därefter skedde inga insättningar, utan endast ränteutdelningar. Bägge kontona avslutades 1826 och de hade då 6 daler var.

De blygsamma inbetalningarna berodde högst sannolikt på Gustaf Hammardahls dåliga ekonomi. Han hade försatts i konkurs 1819 men fortsatte arbeta för kommersrådet Björnberg. Gustaf Hammardahl avled fem år därefter ”kl. 12 på dagen den 3/6 1824, i en ålder av 63 år och 7 månader”.

Endast tjugofem dagar senare avled för övrigt bankens kassör Eduard Ludendorff. Göteborgs sparbank levde kvar, däremot, och är nu en del av Swedbank.