Nödmynt

Vad är nödmynt?

Nödmynt skulle fungera som ett slags räntelöst lån från befolkningen till staten. Tanken var att man skulle växla in koppar- och silvermynt mot nödmynten. De mynt som den svenska staten fick från sina medborgare skulle fungera som säkerhet vid lån från utlandet. När Sverige befann sig i ett bättre ekonomiskt läge skulle staten kunna betala tillbaka skulden.

Under den här tiden vilade Sveriges ekonomi till stor del på jordbruk och naturahushållning. De mynt som användes i samhället var så kallade värdemynt. Ett värdemynts värde avgjordes av hur mycket metall det innehöll. Ett värdemynt av högre värde blev således större än ett värdemynt av lägre värde.

Men nödmynten var en form av kreditmynt, precis som de mynt vi använder idag. Där gäller värdet som står på myntet. En femkrona är värd fem kronor eftersom det är vad som står på det, inte för att metallen i myntet är värd fem kronor.

Inte som andra mynt

Nödmynten såg inte ut som vanliga mynt. Normalt har mynt en kung eller en drottnings ansikte och namn eller namnchiffer. Nödmynten hade istället motiv av romerska gudar, romerska soldater och kronor. På myntets baksida finns texten 1 DALER S.M, vilket visar att myntet var värt 1 daler silvermynt. Men nödmynten var inte gjorda i silver, utan i koppar. Anledningen att man skrev silvermynt på ett mynt av koppar var för att man under den här tiden mätte koppar i silver. Silver hade ett högre värde än koppar, vilket innebär att myntet behöver bli större. Mycket större.

Nödmynten som gavs ut var inte värdemynt, utan kreditmynt. Ett nödmynt på 1 daler silvermynt vägde som högst 7 gram. Å andra sidan vägde ett plåtmynt på 1 daler silvermynt 756 gram.

Vad hände?

Det första nödmyntet var Kronan, som släpptes 1716, men hade präglats året innan. Samma år kom Publica Fide, vars motiv är en kopia av Britannia, men med trekronorsvapnet på vapenskölden. Året efter kom Wett och Wapen där krigsguden bär en sköld med tre kronor på armen.

Det fanns en tanke att man skulle byta ut nödmynten kontinuerligt medan man väntade på bättre tider. Det här fungerade i början. Men efter de tre första mynten släpptes fler nödmynt ut samtidigt samma år. Mynt som inte hade någon täckning.

År 1718 släpptes sex av de tio nödmynten som gavs ut. Resultatet blev inflation. När den dåvarande kungen Karl XII dog 1718 fanns ungefär 25 miljoner nödmynt ute i cirkulation. Slutligen kom Hoppet 1719, som var det tionde och sista nödmyntet.

Missnöjet med nödmynten ökade. Handlande människor fick inte vad de ville för pengarna. Köpmän kunde låta ta mer betalt om kunden ville betala med nödmynt. Regeringen och ständerna beslutade samma år att nödmynten skulle dras in. Ulrika Eleonora, som tagit över kronan efter sin bror, tog på sig ansvaret att förbättra den svenska ekonomin. Men hur?

Den 1:a juni 1719 samlades nödmynten in. I varje kvarter, socken eller annat område skulle nödmynt samlas in till landshövdingen eller annan representant. Mynten räknades, förseglades med lapp där ägarens namn stod. Då var nödmynten värda ungefär 32 öre. Halva värdet på myntet drogs av direkt, det vill säga 16 öre, och 14 öre noterades på vad som kallades en försäkringssedel. Efter en vecka fick ägaren tillbaka sina mynt och ett kvitto som lovade en full ersättning när det var möjligt. Kvar blev 2 öre. Förlusten för den enskilde personen landade då på cirka 50%.

Mellan 1719 och 1721 kom också de nödmynt som fanns ute i cirkulation att omstämplas. Publica Fide, som var det andra nödmyntet att släppas, omstämplades till ½ öre och de övriga till 1 öre.

För de som inte lämnat in sina nödmynt till staten kom ett nytt tillfälle tillbaka efter några år. De sista nödmynten som fanns i cirkulation drogs in mot en försäkringssedel som liknade den första. För de som inte kunnat eller hunnit lämna in sina mynt fanns vetskapen att deras nödmynt ändå gick att betala med. Fast då gick de miste om försäkringssedeln. Ungefär 85% av försäkringssedlarna betalades tillbaka. En del så sent som på 1760-talet.

Georg Heinrich von Görtz

Vem som kom på idén med nödmynten vet vi inte. Georg Heinrich von Görtz var en av Karl XII:s rådgivare och blev 1716 utsedd till att sköta den svenska statshushållningen.

I november 1718 dog Karl XII vid Fredrikstens fästning (nuvarande Halden) i Norge. Hans död blev början på slutet för den svenska stormaktstiden. Den svenska statsskulden låg då på över 66 miljoner daler silvermynt. Av de 66 miljonerna berodde minst 62 miljoner på de krig som Sverige deltagit i. När det misslyckade projektet med nödmynten blev ett faktum behövde man rikta missnöjet någonstans.

Georg Heinrich von Görtz var den som fick stå till svars för nödmyntens misslyckande då han varit ansvarig för stora delar av den svenska finanspolitiken mellan 1715 och 1718. Men då ska tilläggas att han under stora delar av sin mandatperiod befunnit sig utomlands för att driva låneoperationer och diplomatiska förhandlingar. Han greps och alla hans förordningar upplöstes. Anklagelserna var att han ska ha ”förtalat rikets ämbetsmän” och ”sätta Kungliga Majestät uti misstroende till sina undersåtar”. Vidare ansågs han ha avrått från fred och verkställt farliga råd. Han tilläts inte anlita juridisk hjälp till rättegången och fick inte avge ett skriftligt svaromål. Dessutom fick han inte full tillgång till handlingarna i målet. Domen föll på att Görtz ska ”mista livet och på galgbacken halshuggas”. Dagen efter att domen fällts fattade regeringen besluts att domen skulle verkställas. Under slutet av vintern 1719 avrättades han på Galgbacken i Stockholm.